Bussbetraktelser

Att sova på en buss är något av det skönaste jag vet. När det är sådär lagom varmt och man känner hur huvudet blir dimmigare och man glider mjukt in i sömn. Huvudet guppar och finner sedan ro mot ryggstödets lutning. När man sedan vaknar så är man lagom mosig med just inget mer för sig än att morna sig i lagom takt. Eller lugnt konstatera att det är en bra bit kvar och låta ögonen slutas igen. Sinnet vilar och jag reser.

Jag har sovit många timmar ombord på olika bussar. En timmes bussfärd till och från skolan i tre år gör sitt.

Något av det värsta dock är när alla premisser är rätt - utom just att det av någon anledning inte är ok att somna just där och då. När man för snart ska av, när det är liite för stor risk att huvudet kommer till ro på någon främlings axel istället för på ryggstödet, eller om man behöver läsa en text för att förbereda sig innan ett prov alternativt skriva en uppsats som har deadline första lektionen. (Jag har erfarenhet från alla exempel..)
Då blir resultatet ett annat. Man rycks till ytan och stirrar yrt genom bussfönstret för att fatta var man är eller varför inte känslan av att vakna med dreglad kind och en stark aning att man sovit lite väl högljutt.. Inte lika skön kan jag säga med gedigen erfarenhet. Inte kombinationen av de två heller. (Tilläggas bör dock att det ju faktiskt inte spelar så stor roll om hundra år och att om man åkt buss nog ofta till samma ställe vet busschauffören vem du är och kan hojta till (läs väcka) dig att "Ska inte du av här?" så fördelarna överväger nackdelarna.)

Summan av kardemumman är i alla fall att jag älskar att dåsa till bussars muller och vaggas till sömns av landsortens kurirer. Det är väl ett arv av något slag så det är till att jag ger det vidare. :)
Det verkar gå rätt så bra än så länge.