Det träffar rätt i hjärtat. Det skulle kunna vara jag.
En blond norrländska, en mörkhårig jönköpingsbo, 30 år gammal. Två söner på 4 och 2 år. Bor på Torpa.
Nu är det inte jag och jag hoppas och ber att det aldrig blir (förrän kanske när vi är gamla och grå bägge två) men det är så nära, känns så nära att jag automatiskt håller Jonatan lite närmre, älskar lite mer, kramar lite hårdare. Vi är tagna bägge två. Det skulle kunna vara vi.
Så mitt hjärta blöder och jag gråter och ber för dem.
Men mött henne har jag. På promenad med Jonatan mötte vi dem båda en gång för länge sen och jag hejar vagt på honom som jag känner igen så väl men inte kan placera förrän vi nästan gått förbi dem. Jag kommer på vem han är och blir lite generad. Han såg lite undrande ut, men besvarade min nick lika vagt som jag gav den. Sett dem på Ica Maxi har vi också några gånger, en blond och en mörkhårig med två småkillar möter en annan familj som ser likadan ut. Parallellfamiljer.
Men inte längre och mitt hjärta blöder för en kvinna jag nog aldrig kommer träffa. Men blöder gör det likväl.
3 kommentarer:
underbart skrivet kära inga!! kram på dig och dina pojkar!
Fina tankar och mitt hjärta gråter också.
Vackert skrivet, Inga!
Det är svårt att föreställa hur det måste känns, när man förlorar den man älskar på det tragiska sättet. Jag tror att hela världen krossas i ett och samma ögonblick. Hon behöver plocka up bit för bit, och göra sig hel igen... Jag lider med henne...:/
Skicka en kommentar